Idag har jag suttit med aseptikfrågor, Photoshop-jobbat (inte med bloggen denna gång), ringt en massa samtal – och saker fixar sig. Det är så skönt. Praktikplatsen känns väl okej, de hade ännu inte riktigt att jag skulle komma, men fattade ”att jag behövde praktik, så kom nu då” och det nöjer jag mig med! Det känns lite lustigt, men förhoppningsvis ska det gå bra ändå. Idag är det också en sån där dag då man drar på sig förklädet och blir Mamma Mat i x antal timmar. Jag bakar tårtbotten, bananmuffins och gör fredagsmys med chimichangas, fast ungarna ville inte alls ha det. Vi måste kanske sätta stopp för att ha en godisdag, de är helt rabiata. Inte efter att de har ätit godis, utan innan! Gud, vilket liv innan man får godis! Det blir ju inte lättare att äta heller, när det doftar nybakta bananmuffins – men det doftar hem. (ikväll när William skulle sova och han var orolig för monster, sa jag att de knappast kommer. Här är alldeles för mysigt och doftar för hemtrevligt. Jaaa, sa W, det tror jag också, de vill nog ha svart eller nåt sånt!)
Den här kvällen, för två år sedan, var full av smärta. Det var den första natten på BB och jag var ensam med barnen, nysnittad. Eller egentligen tog ju personalen hand om barnen, som sov så sätt, jag sov inte alls. Personalen var vänliga och sa att ”det brukar vara såhär ibland”, men jag hävdade att det berodde på smärtpumpen och jag hade rätt. Den läckte och sängen var våt under mig. Dessutom var jag allergisk mot en viss sorts tejp (sån man brukar sätta när man tagit blodprov) och jag tror att den där Tejp Sensitiv inte alls var lika bra. Mot morgonkanten fick jag dessutom såna fruktansvärda magsmärtor och jag tänkte på alla stackars kolikbarn. Om det är såhär de kände det, så förstår jag varför man gråter!
Det löste sig ändå, såklart. Jag fick mitt begärda rektalrör och det var ömsom tårar och ömsom skratt, de märkte att pumpen läckte och gav mig värkmedicin istället och då, DÅ började lyckan på riktigt. Den där larviga, ömsinta bebislyckan och bubbellivet. Jag minns att jag låg och tänkte att vad som än händer, är jag lycklig just NU och tänker jag bara njuta av mina barn, oavsett om jag hade ont långt efter, var det värt det. Mika höll Milja i famnen, där vi stod på sjunde våningen i TYKS och det var snöoväder och kallt även den vintern. ”Titta här, här är ditt rike, Valtijatar Milja” ^_^ Vilka sjukt bra minnen, och smärtan är faktiskt glömd. Jag vet bara att den fanns där, men ut kom ungarna och de mådde bra! En och en halv timme låg de i kuvös, men de var ju ändå födda i vecka 37, så de var färdigbakta. Milja var minst med sina 2400 gram, hon låg på tvären i min mage och det där med att vara på tvären tycks hon ha fortsatt med, haha!
Ikväll langade jag in en bråttomfärs i ugnen och tänkte på kalaset imorron. Det blir inget stort kalas, men tårta, glass, lite ballonger och presenter ska vi ha förstås! Twinsen hade fått så fina presenter från dagis, en virkad gurka och en virkad morot (W hade tekalas med dem) och ett kort som var skrivet på en träpanel. Jag gillar vårt dagis jättemycket, även om det är ganska långt dit varje morgon!
Nu har det äntligen blivit tyst, jag har dammsugit och städat i vårt lilla, men stökiga kök. Det bästa med att ha ett litet kök är att man måste städa undan för att kunna göra nästa sak. Och sängen blev dammsugad, eftersom ungarna åt kantbitar från tårtan där. :)
Oj, jag måste slå in ett par presenter, det har jag ju glömt!
